Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndag 18 juli 2010

Men vi då?









Knappt hann jag vakna dagen därpå förrän jag blev varse, att något var fel.
När jag som vanligt öppnade sovrumsfönstret och skulle hälsa Albertine god morgon var hon inte där.
 


Hon, som letat sig upp i en av de förvuxna buxbombuskarna och brukade vila huvudet på fönsterbläcket var borta!

Jag sträckte mig ut och där var hon. Flera meter bort tycktes hon sträcka sig efter något att hålla fast vid långt borta på andra sidan.
"Men kära nån! Vad gör du där?"
Hon vände envist bort huvudet och svarade inte. Låtsades inte höra. Och hon var för långt borta för att nå.

Jag gick ut på min vanliga morgonrunda.
I det gamla kryddlandet mötte jag Apotekarrosen, som var höggröd i ansiktet och blängde ilsket på mig med glödande ögon.
 
 
 
"God morgon!" hälsade jag glatt.
Hon spände blicken i mig.
Hennes kinder blossade och hon skakade av ilska och hennes hetlevrade sinne kokade över.
 
 

"Du borde skämmas! Peka ut oss som sjuka och klena individer. Och vems fel är det om vi skulle ha lite utslag här och där?
Jo, ditt!
Du, som under  flera år inte bevärdigade oss med en blick. Du besökte oss inte ens under 'de svåra åren'. Du lät oss kämpa i ensamhet mot askslyr och allsköns löst växande, medan vi fick smyga längs kanterna som tiggare för att få lite ljus."
 
 

Jag smög undan.
 

På grusplanen kastade jag en blick på Glauca.
 

"Otacksam.
Det är vad du är!
 Här har jag försett dig med avkommor, som du rövat bort från mig och som jag inte längre har någon kontakt med. Hur mår dom?
När hörde jag dig prisa dem?
Vad är skillnaden på mina barn och deras ungar?"

I ett busksnår intill tappade Stanwell sina sista kronblad under protester.
 
 
"Hur vill du, att man ska kunna blomma oupphörligt, som du behandlar oss?"
 
 
I närheten grät Martha tyst..
 
 
"Jag vet, att jag är lite slapp och inte helt kurant men jag gör så gott jag kan. 
Vad gör du?"
 
 
Jag förstod vad hon menade.
Skamset lämnade jag henne.
 
 
 I det stora rummets rosavdelning mötte jag samma kyla.

 
Louise tittade surt ner på mig från en av avenbokscylindrarna, som hon graciöst svingat sig upp i.
"Hur ska vi kunna vara friska och sunda som du behandlar oss?
 Ingen mat och knappt något att dricka.
 Och någon friskvård har vi då aldrig sett sporer av.
Och beskärning och uppbindning verkar du aldrig ha hört talas om."


 Hennes bleka vänninna stammade fram:
 
 
  "Och när det gäller mig, så kommer du inte ens ihåg vad jag heter!"
 
En bit bort såg Natalie förorättad ut.


"Det är alltid så här.
Man kommer i andra hand.
Han som gav mig mitt namn hade också en annan. En fru. Jag kom i andra hand.
Då också."

I dammrummet krängde den Gröna:
 "OK.
 Jag är avvundsjuk. Jag är så avundsjuk.
Mig visar du fram som vore jag en märklig kuriositet.
Lite småslustig sådär..."
 

Hennes rumskompis Grootendorst fräste:
 
 
"Jag visste det!
Du ville ta död på mig, när du i våras försökte såga mig längs fotknölarna!
 Allt för att JAG försökte komma upp ljuset.
 Men vad väntar du dig när du sätter oss i en mörk skamvrå som denna?
Varför är det OK för somliga, att få sträcka sig uppåt?
Varför får inte vi?"
 
 
I den nya planteringen mötte jag en vresig röst, som fortsatte anklagelserna. Det var Alba:

"Ja, vi vet att du funderar på att byta ut oss mot en kusin.
En viss liten 'fröken Louise'. En Louise med röda kanter.
Vår friskhet räcker tydligen inte.
 Du är aldrig nöjd."
 
Släktingen med familjenamnet Coubert instämde en bit därifrån.
 
 
"Jag är bländande vit. Jag är vacker. Jag doftar gott. Jag blommar hela sommaren.
Jag finner mig i din vanvård utan att knota.
 Vad mer begär du?"

Alltmer insåg jag både mitt klavertamp och min försumlighet och när jag lämnade dem bakom mig, hörde jag deras klagosång:

"En ros liv är inte lätt.
 Vi är alla ättlingar från fina familjer med lång historia men istället för att berätta om oss,
 framhåller du två bastarder. Två oäktingar!
 Medan vi lever i misär. 
På gränsen av vad en ros kan uthärda.
 
Vi har inga rättigheter.
 Vi kan inget göra.
Om vi skulle blomstrejka eller bli sjuka, så byter du ut oss.
Vårt liv är sannerligen ingen dans på r......."

"Förlåt mina vänner. Jag lovar bättring."

--------

Fotnot:  Rosorna i texten och fotona är från ovan:
 

'Mevrouw Natalie Nypels'. Gammaldags (19191) polyantha-ros, som blommar hela sommaren med stora klasar av rosa blommmor. Uppkallad efter förädlarens älskarina.
Se också bild 14.

'Albertine'. Gammal fin klängros med laxrosa blommror med kopparlyster. Underbar.


 Rosa gallica 'Officinalis'.Apotekarros.  En av de vackraste och äldsta rosorna  Mycket tacksam! Skuggtålig och lättodlad och trivs också på magra jordar. På egen rot bildar den rikligt med rotskott.

Rosa rubrifolia, syn Rosa glauca. Daggros. Odlar jag framför allt för dess blådaggiga bladverk och de fina nyponen men den har små fina enkla blommor. Fin framför allt i naturpartier. Frösår sig gärna.


'Stanwell Perpetual' (före 1838) blommar praktiskt taget oupphörligt från juni till frost med med fyllda ljusrosa blommor med fin doft. Mycket fördragssam men lite 'lös' i växtsättet. Underbar!


'Martha'. Ljuvlig (en av de vackraste?) men hos oss tyvärr angripen av svartfäcksjuka. Buskros, ca. 2 meter med rik blomning i laxrosa/kopparaktigt rosa. Skjuter långa skott och skulle kunna användas som klätterros.

'Louise Odier'. Buskros, som kan användas som klätterros (!) (upkallad efter en balettdansös i Paris). Underbar med fin doft.

'Den vita'. Troligen en albaros kanske 'Blanche de Belgique' eller är det kanske vara 'Mme Plantier', som borde bo där...?

'Mevrouw Natalie Nypels'. Gammaldags (1919) polyantha-ros, som blommar hela sommaren med stora klasar av rosa blommmor. Uppkallad efter förädlarens älskarina. En favorit.

Rosa viridiflora (1856), den gröna rosen. Gröna blommor, som eg. är missbildade genom att kronbladen är förvandlade till gröna foderblad.

'White Grootendorst'.  Vit nejlikros Är en sport av Grootendorst som är röd. Lättodlad  och som synes mycket  vacker. Ska blomma från midsommar till november, vilket den inte gör hos mig. Tyvärr ingen doft - men den är förlåten!

Rosa rugosa 'Alba' Vresros. Otroligt lätt och tålig ros på gränsen till till ogäs. Tål både skugga och torr och mager jord.och den är totalt frisk.

Rosa rugosa 'Blanc Double de Coubert'. Lika tålig som kusinen ovan? Blommar från mitten av juni till okotber. Bör sklippas hårt frö att inte bli naken nertill- Fin, starl doft. Ljuvlig. Fyllda blommor (som silkespapper) med lätt skrynkliga blad.


Den tilltänkta rosen med 'röda kanter' är rugosarosen Rosa rugosa 'Louise Bugnet', som är 'en återblommande buskros med karminröda blomknoppar som öppnar sig till medelstora, vita blommor. Doften är medelstark. Den blommar från början av juni till långt in på hösten. En frisk ros med styvt och upprätt växtsätt, med nästan tagglösa grenar. Upp till 1,5 m hög.´(Lars Åke Gustavsson). Sååå vacker.....
På önskelistan....

Resten av trädgårdens rosor kommer också att få den uppmärksamhet de förtjänar.

18 kommentarer:

  1. Vilken historia :-) Stackars rosor, du får se till att ge dom lite mat och vatten så blir dom nog glada på dig igen ska du se :-D.

    Många fina rosor du har. Vissa har jag själv också men Martha och Natalie blev jag nyfiken på. De ska jag läsa på om, handlar på vill ha listan helt klart.
    Hälsningar
    Nina

    SvaraRadera
  2. Hihi..... Vad underhållande skrivet om dina rosor (eller några vad jag förstår...). Man kan verkligen leva sig in i deras liv mellan alla häckar. Tycker de ska vara överlyckliga som får bo i din fina och spännande trädgård....... och sluta klaga ;-)

    Du har verkligen en unik trädgård.......!!!

    Ha det gott!
    Kram Charlotte

    SvaraRadera
  3. Nina:
    Kinkiga rosor har jag eg. inte tid med men jag älskar ju rosor och det är klart, att de ska ha anständiga levnadsförhållanden.
    Jag lovar att skärpa mig!

    Tack Charlotte!
    Men rosorna hade nog varit lyckligare (eller i alla fall mått bättre) på ett annat ställe med bättre jord och en trädgårdsmästare med mer tid.......Men oavsett vad de tycker, så gör faktiskt jag också så gott jag kan!

    Eva

    SvaraRadera
  4. Oj, så många fina rosor!!!!! Du skrev i förra inlägget att du inte hade så många. Jag tycker då att du har en hel mängd vackra rosor. Jag har bara fyra stycken. Det är inte många. Skulle gärna ha fler. Men tycker inte jag klarar av dem jag har. Jo, daggrosen!!! Den har blivit jätte stor. Vilken härlig historia du fått till:)
    Kram Marita i Björkhagen

    SvaraRadera
  5. Marita:
    Ja, det blev en hel del när jag satte ihop dem i ett inlägg. Men jag tänkte på alla de rosor jag hade samlat ihop till min planerade rosträdgård. Rosor jag hade men som försvann under åren vi inte skötte trädgården. Och jag tänkte på alla de rosor jag skulle velat ha. Och då tyckte jag inte, att jag hade så många....
    Som du ser i texten är de flesta av de rosor jag har kvar mycket anspråkslösa och klarar både vanvård och dålig jord. Speciellt Stanwell Perpetual, Grootendorst och vresrosorna, som alla också är härdiga långt upp i Sverige.

    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  6. Underbart. Ha det gott/Gela

    SvaraRadera
  7. Fantastiskt skrivet! Och din Louise verkar må bättre än vår och vi har försökt sköta den i alla år ;)
    Må gott!

    SvaraRadera
  8. Gela:
    Rosor ÄR underbara!
    För det mesta..
    Ha det skönt!

    Carolina:
    Tackar!
    Louise är nog den ros, som förvånar mest.
    Placerad i skugga och helt utan ans eller skötsel i övrigt, trodde jag inte ens att hon överlevt. Men hon växer och blommar. Lite prickig men inte så det stör. Jag trodde nog, att hon skulle vara mycket mer av en diva.
    Ha det gott du också!

    Eva

    SvaraRadera
  9. Ha, ha stackars försummade primadonnor! Sådan finns här också även om jag inte har så många som du, borde nog pyssla om dem lite, de är ju rätt vackra..

    SvaraRadera
  10. Vilken härlig text till fina bilder. Det är ju nästan så jag skäms över din 'vanvård'.:-)

    SvaraRadera
  11. Sophia:
    Ja, det borde jag nog. Men jag hinner inte med pyssel. Det finns alltid något, som är högre prioriterat. Sådant, som bara MÅSTE göras. Det, som inte klarar förhållandena försvinner... Men jag har ju lovat, att försöka sköta om rosorna lite bättre i alla fall.Gjorde faktiskt en del beskärningsarbeten i våras.

    Lotta:
    Du behöver inte skämmas, för det gör eg. inte jag. Jag gör så gott jag kan och så mycket jag hinner. Här finns alltid mer arbete än jag hinner med, så en hel del förblir ogjort. Dit hör de flesta former av pysslande och finlir medan vi håller på med grovjobb.
    Eva

    SvaraRadera
  12. jamen du godeste - de stakkels roser - vil du straks se til at bedre deres vilkår :-)

    SvaraRadera
  13. Vilken intressant berättelse. En riktig ros-saga. Du får prata med dom och ge dom lite vatten så kommer dom nog att blomma mycket och länge för dig. Louise Bugnet har jag och det är en underbar ros. Just med sina mörkt röda kanter på knopparna innan den slår ut sina vita blommor. Och doftar gott i sommarkvällarna gör den.

    Tittade också på ditt YouTube-klipp. Vilken underbar trädgård du verkar ha. Ser fram emot fler vandringar.

    SvaraRadera
  14. Man skulle kunna tro att dina rosor är lika illa vårdade och får lika lite kärlek som gatubarnen i Sydamerika, vilket jag inte tror ett ögonblick på! Snarare är de väl som en samling snoriga ungar som till stor del får klara sig själv, men vars mamma rycker ut med varmt honungsvatten när de får böldpest, smittkoppor eller någon skamlig sjukdom från ungerska stäppen. Och som stickar dem en strumpa då och då när kölden tuggar på husknuten. (I Sydamerika? Kanske inte...)

    SvaraRadera
  15. ...de verkar ju klara sig rätt hyfsat trots vanvården....och om de läser bloggen så förstår de ju att du inte glömt dem...;)))

    SvaraRadera
  16. Vilken otrolig trädgård ni har, magisk! Tycker om din smått poetiska berättelse om rosorna, vackert!

    ha det gott!

    Jens

    SvaraRadera
  17. Sussi :
    Oj, nu har jag kanske avslöjat för mycket. Det är nog bäst, att jag försöker skärpa mig, annars får jag kanske besök av ett gäng rosrättsaktivister, som kommer för att befria de stackars rosorna från min vanvård……

    Anita:
    Problemet med vatten är, att vi inte har obegränsat av den varan och det är mycket som måste ha vatten för att överleva, eftersom det nästan inte kommit något uppifrån på hela sommaren. Alla ny- och omplanteringar, alla krukor och småplantor, de stora bladväxterna och därefter kommer resten…. Och ALLT hänger och ser ut att dö när som helst.
    Roligt, att du uppskattade mina försök till att visa rörliga bilder men det lär nog inte bli mer förrän jag hunnit lära mig lite bättre teknik.

    Skogseva:
    Kärlek får mina rosor i samma omfattning som resten av trädgården, dvs, i obegränsade massor. Men rosor behöver mer än bara vackra ord och dito tankar. Omtanke i former som varken tid eller vatten räcker till för. Men visst rycker jag ut med bikarbonat och Atamon när utslagen kliar för mycket….

    AnnCharlotte:
    Välkommen tillbaka!
    Jag tror faktiskt inte, att rosorna missar mina goda intentioner även om de inte läser bloggen. Men de vill och behöver sådant som vackra ord inte kan ersätta.

    Jens:
    Så trevligt, att du hittat hit och tack för dina vänliga ord. Jag niger och tackar!

    Tack Eva!
    Så roligt, att du kom på besök och att du tog dig tid att skriva!

    Eva

    SvaraRadera