Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



tisdag 27 juli 2010

Välkomna och ovälkomna gäster


Jag gillar gäster i trädgården MEN jag vill själv avgöra både när och hur. Precis som de flesta andra trädgårdsmänniskor, älskar jag att visa runt i trädgården men jag vill, att trädgården ska vara hyggligt presentabel och jag vill ha tid att visa trädgården.

När det gäller människor blir det i verkligheten ofta trevligt även när någon kommer objuden men detta ska inte handla om människor utan om djur. Både de, som är välkomna (vilket är de flesta) och de, som jag gärna sett hade stannat utanför min trädgård.

Vår trädgård är ett paradis för inte bara för mig utan för många djur.
Traktens katter har här plats både för deras rendezvouser och för att göra upp med rivalerna likväl som för jakt och vila.
 

Fågellivet är rikt. Att komma in i trädgården är som att stiga in i en voljär. Vilda änder kommer varje vår och flyttar in i dammpartiet, fasaner finns i stora flockar.
 
 
Kajorna bygger bo i skorstenen, duvorna i häckarna och småfåglar, trastar och starar under taksprång, i väggarnas murgröna och vin och förstås i alla buskar och träd.
 


Och det surrar och myllrar överallt.

Jag har alltid tilltalats av tanken på en Levande trädgård. Ett litet stycke land, där växter, djur och människor lever och trivs ihop. Där det finns plats för alla.
När det gäller djuren anser jag, att de har lika stor rätt till trädgården som jag. Att de kanske rentav bodde här innan vi flyttade hit.
Jag tycker om fågelsången. Att följa fåglarnas bo- och familjebygge. Och deras insats som insektsbekämpare. Ugglorna tycker jag fortfarande är lika oemåtståndligt charmiga som exotiska.
Och deras förmåga att fånga sork är bara ett extra plus.
Det ska erkännas, att fåglarna ibland ställer till det en del också och både äter upp och knipsar av unga skott men det accepterar vi oftast utan knot.

Jag njuter av surret av humlor och bin, av fåglarnas sång, prasslet och fnysandet från igelkottar. Tycker, att det är spännande när fasanhonan bygger bo i kökslandet eller ugglemor presenterar sina nya telningar.
 

Jag uppskattar att hitta salamandrar under mina krukor eller att möta en igelkott när jag rör mig i trädgården. Grodorna vid dammkanten bjuder mig på liv och underhållning.
Fjärilar och trollsländor bidrar med färg och rörelse i luften.
Mina dagar är fyllda med småpratande med trädgårdens innevånare och våra arbetsuppgifter får ofta ta en annan form än vi planerat, när det visar sig det finns en bostad där vi tänkt röja eller klippa.
Många räddningsinsatser har gjorts för att rädda nödställda små varelser, som hamnat i knipa. Just idag lyfte jag t.ex. upp paddan på bilden nedan, som tagit sig ett dopp i dammen och som sedan inte kunde ta sig upp själv.
 

Det får mig att tänka på, att vi för många år sedan gjorde samma sak med den räv, som hamnat i dammen framför vårt sovrumsfönster. Vi vaknade av att det plaskade och såg något simma fram och tillbaka. Det visade sig vara en räv. Vi la i en bräda, som den skulle kunna ta sig upp på men den var alltför uttröttad för att orka kravla sig upp. Det slutade med att maken fick ta tag i nackskinnet och lyfta upp den. Den ruskade av sig och försvann. Några nätter senare kom den tillbaka och tog våra höns…..
Då var den inte välkommen.
Ovälkomna är också vildsvinen, som finns alldeles i närheten men som hittills hållit sig borta.

Vi hade också  gärna varit utan jordgetingarna. De finns alltid i trädgården men vi vet inte var, förrän någon av oss (oftast undertecknad) råkat komma för nära deras bo. Innan dess kan vi ha passerat eller arbetat alldeles i närheten men när vi passerat deras närgräns säger de ifrån. Och det med besked. Att få en svärm ilskna jordgetingar på sig gör, att man inte frivilligt stör dem mer.
Resten av insektsfaunan är OK om än irriterande. Vi har tex oftast mycket mygg...
Angreppen av alla de larver, som jag inte kan identifiera är också irriterande men trots allt överkomliga.

Värre är det med sniglarna, dvs den spanska skogsnigeln, Arion lucitanicus, som vi också hade klarat oss utan. Vi drabbades av den redan tidigt och min första, i efterhand naiva, inställning var, att det nog fanns plats för dem också. De var ju naturens egna renhållningsarbetare och sådana fanns det behov av. Men när deras antal kommit upp i miljontal och de hellre åt mina växter än vissnade blommor och blad eller fallande frukter ändrade jag radikalt inställning. Då plockades de redan i tusental varje natt, vilket inte verkade göra någon som helst skillnad. De åt upp allt i sin väg och gjorde trädgårdslivet till en mardröm. Så jag plockade, gillrade fällor och lade ut antisnigelmedel medan maken konstruerade el-staket för att hindra dem att annektera nya områden.
Men inte åt de de små blå kornen när det fortfarande fanns annat och inte var det procentuellt många som drattade ner i den lockande ölen. Så småningom vände det. Men jag letar ständigt efter dem och låter inte en enda undkomma när jag hittar någon. Den lika stora pantersnigeln, Limax maximum, får däremot bo kvar.
 

Den äter säkert lika mycket men eftersom den håller sig inom rimliga antalsgränser anser jag, att den hör hemma här och fyller sin funktion.

Till kategorin oönskade gäster hör definitivt sorkarna. Det fanns vattensork här när vi flyttade hit. Flera stora träd föll och vi blev varse allvaret. Också här tillgrep vi alla metoder vi kunde komma på. Fällor, flaskor, avgaser, karbid mm och till slut verkade vi ha blivit kvitt dem. Nu är de tillbaka och de är aktiva. Det är lika tätt mellan högarna runt den stora dammen som det är mellan myggbetten på mina armar och ben. Dessutom har vi fått in 'vanliga' sorkar. Stora gångöppningar lite varstans i trädgården talar sitt tydliga språk. Men tyvärr också underminerade rabatter och gångar. Som vanligt valde jag att ignorera tecknen förra sommaren men nu är det illa. I våras upptäckte vi, att flera av de stensatta gångarna kantrat (trots omsorgsfullt underarbete). Och i den nyanlagda rabatten slokar växterna. Hettan och torkan, trodde jag. Tills jag upptäckte, att jag kunde lyfta upp mina dyrgripar ur jorden. När en stor gammal clematis började vissna en bit därifrån tänkte jag också på värmen. Men så hittade jag ett stort hål alldeles vid stammen.....

Och katten, som just nu övertagit tronen ligger bara och solar på stolen......

I och kring dammarna har både stora och små kunnat  följa djurlivet. Fiskar, grodor, salamandrar, skalbaggar, snäckor och diverse larver. Guldfiskar har vi alltid haft. Och de har övervintrat i dammarna. Men i våras var de borta. Liksom de flesta grodorna. Grodor, som brukade sitta på näckrosbladen eller i rad längs dammkanten och i strömhopp dyka ner i vattnet när någon närmade sig. Borta! Det var tomt och livlöst i dammen. Fast inte riktigt. Någon salamander och någon enstaka groda fanns kvar.
 

Trollsländorna kretsade som vanligt över vattenytan och i vattnet simmade något. När ett finger stacks ner gick djuret till attack! Trollsländelarv?  Så småningom införskaffades nya Guldfiskar, som visade sig vara av en annan sort än de vi tidigare haft. Känsligare och mera krävande, enligt googlesökning. Men de släpptes ner i dammen efter regelsmässig tillvänjning. Genast syntes ett av rovdjuren attackera. Jisses! Hur skulle detta gå?  Det tog inte lång tid förrän en av fiskarna guppade på ytan. Svag? För känslig för en naturdamm efter att ha bott i ett akvarium? Odjuren? När tredje fisken hittades död, upptäckte jag följande:

Googlande avslöjade, att det inte rörde sig en trollsländelarv utan om en dykarlarv. Glupska och aggressiva rovdjur, som ger sig på både fisk och grodor, som är betydligt större än vad de själva är. Med sin starka käftar biter de sig fast och suger ur bytet. Linné lär ha beskrivit dem som 'en glupsk liten akvatisk krokodil ...........'.



Behöver jag säga, att inte heller dessa är välkomna?

9 kommentarer:

  1. Vilken läbbig liten akvatisk krokodil, det finns verkligen lika många obehagliga ovälkomna djur som välkomna. Tänker precis som du att trädgården är en plats både för människor, djur, insekter och kryp. Men sorkar är en plåga, jag förstår dig!! Här har de skövlat en fruktträdgård, ätit upp otaliga perenner och lökar, morötter, förra året gnagde de fina mönster på alla pumporna.. Så jag förstår dina kval!!
    Jag hoppas ni får bukt med sorkarna, för de är är storförstörare.
    kram i sommaren, Sophia

    SvaraRadera
  2. Usch vilken rälig liten krokodiltyp. När det 'onda' överväger känns det hopplöst. Sorkar, rådjur och, för ett antal år sedan, älgar har vi haft problem med. Förstör otroligt mycket. Men sen uppvägs det av det 'goda' och man kan börja uppskatta allt till fullo igen. Tur är väl det. Dina ugglor är helt ljuvliga. Måste bygga uggleholkar och se om jag kan lura in någon till mig.

    SvaraRadera
  3. Usch huga, så ruggig dykarlarven ser ut och verkar vara en riktig best.
    Kan man inte utrota dem ur dammen?

    SvaraRadera
  4. Usch och fy för såna otrevliga gäster...Med trädgårdar mitt i stan slipper man många faror samtidigt som man missar många djur som man skulle vilja ha på besök.

    SvaraRadera
  5. Kära du... Jag lider med dig och med mig själv. Sork är en helvetesplåga på denna vår jord, nu härjar de i den nysatta rosens rabatt. Att slänga karbid i gångarna är tydligen lika dyrt och lika ineffektivt som att slänga ner små guldtackor. Kan man månne vänta ut odjuren? Hoppas på att de tröttnar och flyttar till annan ort? Eller är det så hemskt att de små vidriga odjuren tycker att det bästa som finns är våra trädgårdar med den bearbetade jorden som är lätt att gräva sig genom? Att de föredrar den framför hårda åkermaken/skogsmarken? Vad ska vi göra - resignera eller fllytta till lägenhet och odla i balkonglådor undrar en som sliter sitt hår i förtvivlan.

    Kram från en annan
    Eva

    SvaraRadera
  6. Den lilla obehagliga "krokodilen" förstår jag att den inte är välkommen. Vilket otäckt rovdjur.

    Ett mycket intressant inlägg. Och så väl jag känner igen mig. Jag välkomnar också djuren men inte alla. Även här är sniglarna ett stort gissel. I år har dom ätit väldigt mycket. Fästingarna är heller inte välkomna men paddor, grodor och alla sorters fåglar, bin, humlor och bålgetingar blir jag glad när jag ser. De "vanliga" getingarna är jag däremot inte så förtjust i. Dom börjar surra omkring oss nu. Och vi har faktiskt inhägnat hela trädgården (den är ju inte så stor). Dels så har vi mycket rådjur inpå knutarna och dessvärre så släpper folk ut sina kaniner och sedan så förökar dom sig. Det har blivit ett riktigt problem för dom kan verkligen äta.

    SvaraRadera
  7. Sophia:
    Just nu känns det som om vi kämpar en hopplös kamp mot sorkarna, som nästan tycks driva med oss. Knappt hinner jag trampa ner jorden och klappa om de svävande växterna, förrän jorden lyfts upp igen.
    Kram

    Lotta:
    Än är det inte panik men snubblande nära.
    Men trots allt njuter jag mer än jag lider.

    Livsnjutaren:
    Det tror jag inte. Vet i alla fall inte hur. Har försökt håva upp dem men de är snabbare är jag.
    Nu har jag inte sett någon på ett tag. Kanske behövde de ett skrovmål för att utvecklas till nästa stadium. Det konstiga är, att vi haft dykare i dammen i alla år men inte sett några larver tidigare.

    AnnCharlotte:
    Det finns nog både för- och nackdelar med allt…..

    Skogseva:
    Jag önskar, att jag hade svar.
    Men ett vet jag:
    Att flytta in till staden och till en lägenhet är inget alternativ.
    Då fortsätter jag hellre att hoppas, att de små marodörerna väljer att flytta.
    Men jag tror, att båda parter trivs för bra här…..
    Kramar

    Anita:
    Det finns många hot och svårigheter att ta sig genom som trädgårdsälskare.
    Sniglarna var en fasa här för några år sedan men de senaste åren har det varit bättre. Orsaken är förstås värmen och torkan. Men det har ju också sitt pris. Det har bara regnat en enda gång här på evigheter och med egen grävd brunn vågar jag inte vattna mer än det abslolut nödvändiga, vilket är långt ifrån allt som verkligen skulle behöva vattnas. Men med regnet skulle nog sniglarna krypa upp ur sina gömslen. För jag vet ju, att de finns där och bara väntar på rätt betingelser.
    Och som jag trodde: Alla miljöer har nog sina plågoandar. Man får vara tacksam för dem som man kan stänga ute med staket.

    Eva

    SvaraRadera
  8. Vilken blogg! Att jag missat den, fantastisk trädgård att hämta inspiration från! Vackra bilder och bra text - super!

    SvaraRadera
  9. Tack Scilla!
    För orden och för att du skrev dem.
    En oas ska man leta sig fram till......
    Nu när du hittat hit, är du välkommen tillbaka!

    Eva

    SvaraRadera