VARFÖR blir jag inte förvånad?

Hade tänkt mig ett helt annat inlägg ikväll.

Men tyvärr.

Så här ser min verklighet ut just nu.

Hade tagit två steg på  kökstrappan när jag hörde ett konstigt ljud från 'Skogen'.

Som om en gren ramlade ner på ....lekstugans tak?

Jag gick dit för att kolla.

Helt oförberedd på vad som skulle möta mig.

Hela partiet såg ut som en igenvuxen skog.

Ovanligt ljus skog.

Min blick drogs upp mot ljuset.

I chock kunde jag konstatera, att en stor del av del gamla fina knotiga boken var avskalad.

Hela ena sidan var borta.

Grenarna (stora som enskilda träd) låg på marken.

Troligen har en av de övre grenarna överfull av bokollon (stressymptom?) blivit för tung i vätan och knäckts och dragit med sig grenarna våningarna under i fallet.

Trädgårdens kanske vackraste träd.

Barnens fantastiska lek- och klätterträdträd.

Det var bara att ta fram såg och macheta och börja röja.

Jag skrek ut min förtvivlan och vrede. 

Hörde ni mig?

Varför blir jag inte förvånad?

Som om vi inte redan var tillräckligt prövade.

Som om vi inte hade tillräckligt att göra.

Som om vi inte hade tillräckligt att oroa oss för.

Dessutom fungerar datorn nu allt sämre än tidigare.

Jag kan endast med svårighet öppna och besöka era sidor och bara ibland kommentera.

Att importera de foton jag tagit är allt annat än självklart.

Bara en del av bilderna tas in och de märks/namnas av någon annan än mig.

Och som om det inte räckte, så hotar min kamera att lägga av.

'Err 30' visas på displayen när jag tagit ett foto.

Vilket betyder att den inte fungerar.

'Stäng av kameran och sätt på den igen'!

Ibland fungerar den sedan ytterligare en eller ett par exponeringar.

Ibland inte.

Men alla motiv väntar inte.

Kameran är 1 1/2 år med en garantitid på 1 år.

Reparation lär kosta nästan lika mycket som en ny kamera.

VARFÖR BLIR JAG INTE FÖRVÅNAD?

MEN JAG SKRIKER HÖGT I SKYN.

Hör ni mig?

Elände

Ja, inte bara elände utan ELÄNDES ELÄNDE.

Efter en vinter vars like det var längesedan vi upplevde, fick vi en sommar, som har varit lika illa.

Det har varit surare än surt.

Delar av trädgården har stått under vatten och resten är så vattensjuk, att det skvalpar när man går i gräset.

De få dagar av uppehåll som varit har långt ifrån räckt till, vare sig för att torka upp eller hinna med det som måste göras.

Och under tiden har larver, sorkar och sniglar sett till att göra livet än surare.

Jag har försökt att låta bli att påverkas.

Satt på mig skygglapparna.

Försökt hålla huvudet över ytan.
Att inte ge upp.
Att se det som faktiskt blivit gjort.
Att allt kunde vara värre.

Intalade mig, att jag borde vara tacksam, som i alla fall inte drabbats av den förhatliga buxbomsvampen.
Än. 

Men häromdagen blev till och med skygglapparna så genomblöta, att jag var tvungen att hänga dem på tork.

Och utan skygglappar såg jag.

Träd och buskar, som ser ut att vilja ge upp.

Uppätna blad, döda partier och halvdöda träd.

Mögligt och allmänt trist.

Vi åkte på utflykt i stället.

Fotot på målningen föreställande Ikaros  (gjord av Mikael Melbye) togs då.

Ikaros - symbolen för övermod.

Den fick mig åter tänka i banor, som att det verkar som om det är förmätet att tro, att vi ska kunna skapa små egna paradis.

Att tro att vi kan.

Men målet för vår utflykt var ett riktigt Paradis, som det kommer mer om.

Och tyvärr nog också om buxbomen.....

Blåa skyar

Om blott blött kunde bli blått.....

Om längtan efter blåa skyar.

Om att finna tröst i en blå plantering.

Blå plantering? undrar ni kanske. Det har vi aldrig sett och det fanns inte heller i din projektlista.

Nä, men så blev det.

Det började med några blåa plantor.

Fådda plantor..

Sådana, som kan orsaka huvudbry.

(Hur tar man emot och förvaltar något man egentligen inte vill ha eller har plats till utan att såra givaren?)

Men också sådana, som både är givna med hjärtat och som emottages med stor tacksamhet.

Sådana, som för all framtid kommer att förknippas med givaren.

Sådana, som man varje gång man pysslar om dem eller bara njuter av dem, orsakar att man genomströmmas av varma tankar på den godhjärtade givaren och att det egna hjärtat svämmar över.

Så var det med dessa blåa.

Det var Skogseva med bloggen VARDAGSDAGBOK OM EN TRÄDGÅRD (OCH LITE ANNAT), som av en för mig outgrundlig anledning beslutat sig för att gräva upp en hel rabatt med himmelsblå nävor, Geranium 'Rozanne'.

(Jo, jag vet varför men förstod ändå inte riktigt.)

 Ville jag ha?

OM, jag ville!

Jag hade en tanke om var jag skulle kunna plantera dem.

Men tiden gick snabbt och plötsligt stod nävorna på gården.

Och området var inte grävt eller planteringsklart.

Var skulle jag göra av dem?

Som tur var hade jag ett stycke bar och nygrävd och rensad mark.

Marken bakom spaljén.

Landet Bakom.

Jag skulle kunna plantera nävorna längs spaljén ut mot den bara jorden.

Först tänkte jag det hela som en provisorisk lösning.

Sedan insåg jag, att det skulle kunna bli riktigt fint.

Spaljén är draperad av blåblommande clematis och på andra sidan växer förutom purpurfärgat också en del ljusblått.

Mest Campanula lactiflora, mjölkklocka.
Som självsår sig ymnigt och har tagit för sig också på denna sidan av spaljén.

Jag tänkte, att nävorna skulle få ge samma intryck.

Av att de rymt ut från planteringen på andra sidan.

Det skulle INTE bli någon rabatt.

Men kanske skulle jag sätta grupper av Verbena bonariensis i bakkanten....

Nävorna planterades och vintern kom.

När snön smält bort låg rotklumparna på jordytan.

Fasanerna? Eller hade de frusit upp.

Men framför allt: Hade de överlevt?

De bäddades ner och en orolig väntan inleddes.

Det var ett stort antal plantor.

Värdefulla plantor.

Så syntes de första antydningarna till blad.

Glad som en speleman skickade jag foton till gammelmatte.

 "De lever!"

Men nävorna, som trots att de var många, hade satts i lite oregelbundna former och jag började bli rädd, att de trots allt skulle bli lite ensamma....

Så jag planterade in lite andra blåa bland dem.

Isblå violverbena, Verbena rigida, 'Polaris', som nästan omedelbart försvann i de blå drivorna.

Verbena bonariensis,'Lollipop'

En liten vädd, Scabiosa columbaria 'Nana' och svarta/purpurfärgade klint.

Växter med purpurinslag för att skapa variation i det blåa och ta upp det det purpurfärgade i såväl bakgrunden som i 'Rozanne'.
Ovan Ipomoea batatas 'Sweet Heart Purple 'och nedan det rödbladiga grobladet, Plantago major 'Rubrifolia' tillsammans med violverbenan.

Dessutom planterade jag in lite limefärgat, för att bryta av och framhäva det blå.
(Och för att knyta ihop med en begynnade blekgul plantering på motsatta sidan.)

I framkanten olika gråa blad.
På bilderna syns enbart Plectranthus argentea men det finns också silversalvia, storbladigt lammöra och helichrysum petiolare.

Allt på behörigt avstånd, eftersom jag ju visste, att nävorna skulle breda ut sig.

Men nu har de inte bara brett ut sig utan svämmat över alla bräddar.

Likt vätan runt om flyter de ut och av de inplanterade sällskapsdamerna syns just inte mycket.

(Justering är av nöden om de ska överleva.)

Men i motsats till det blöta tar jag tacksamt mot de blåa skyarna, som möter mig när jag rundar den höga spaljén.

Sätter mig på den gröna stolen och tänker på grönt gräs och andra blåa skyar.

Och på givaren.

Tack igen Eva!

PS. I skrivande stund har planerna för området reviderats kraftigt.

Av den provisoriska placeringen kommer det med all säkerhet att bli en permanent plantering.

Kanske rentav en Rabatt.

Resten av Landet bakom har också börjat planteras.....

Allting flyter

sa redan den gamle greken Herakleitos och jag instämmer.

Fullt medveten om att han naturligtvis inte hade varken mitt eller min trädgårds tillstånd i åtanke, när han myntade detta klassiska uttryck.

Men FLYTER gör det.

Efter en lång period av regn.

Periodvis, dagslångt och nu alldeles för långvarigt ihållande regn och trädgården ser ut därefter.

Min trädgård tål inte regn!

Tänkte jag proklamera.

 Men det är klart, att trädgården tål regn.

Tusan vore det väl annars.

Det är väl JAG, som inte tål regn...

Men NEJ!

Jag tål regn.

Har legat ute i dyngsura jordhålor när jag tränat hund utan att gnälla.

Men kombinationen trädgårdsarbete och regn har jag ytterligt svårt för.

Trots tätt duggregn har vi klippt häckar och samlat ihop surt klipp men det finns trädgårsduppgifter, som inte går att utföra i regn.
Framför allt inte när duggregnet övergår i ösregn.

Olustig men inte bara det.

Omöjligt, skulle jag vilja säga.

Så medan jag kvider och försöker göra någon nytta i en trädgård, vars växtlighet skenar i vätan, tapppar jag greppet.

Inte kul.

Inte kul alls.

Men nu behöver du i alla fall inte vattna, hör jag från vänner och bekanta, som tidigare ojat sig över min arbetsbörda.

Naturligtvis inte.

Men  istället behöver jag tömma alla tråg och fat, som fylls snabbare än jag hinner med.

Knappt har jag tömt, förrän de fylls på nytt.

Och jag kan inte längre bara tippa och tömma. Marken är vattensjuk och sväljer inte mer vatten.

Jag halkar omhring i gyttjan.

 Så jag måste tappa upp vattnet i spannar och bära bort.......

Det blir mycket vatten, många spannar och många och långa rundor.

Växter, som önskar 'God dränering' simmar omkring i mina stora baljor.

Det handlar förstås om mina tusentals småplantor, som jag dragit upp från  frön och sticklingar i år.

En del har jag hunnit plantera ut.

Men de blev snabbt tryckta till marken av slagregnen.

Jag har försökt lyfta upp deras huvuden ur dyn men de har förlorat fotfästet.

Inte mycket lönt att plantera ut mer förrän det finns chans till mer stabilt väder...

Jag omorganiserar. Tar in några av dem i växthuset och skolar om i större krukor.

En del är som blöta svampar.

Hos andra rinner den blöta jorden av, när jag lyfter dem ur sina krukor och jag står med några rotstumpar i handen.

Och medan tiden går, simmar resten av plantorna omkring i allehanda byttor och fat.

"Det funk(i)ar inte", sa hostan i sin betongkruka sedan jorden packats av allt regn .

"Jag vill ha fuktigt runt fötterna men INTE konstant fotbad!

Jag håller på att drunkna!"

Krasseplantorna, som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan, grinar lika illa.

"Tror du. att det är vattenkrasse du odlar...?"

Andra suckar och tycker, att hela min målsättning är tvivelaktigt.

"Kallar du detta Plantskola?

Du kanske borde satsa på Simskola istället?"

Och de plantor jag hunnit plantera ut är alltså tyngda av regn och väta.

De löses upp och påminner mer om våta disktrasor än läckra sommarblommor.

Det ruttnar och knäcks till höger och vänster.

Men några håller huvudet högt.

Dit hör bl. a. dahliorna.

Jag klippte av en handfull av dem och gjorde en bukett till dagens sjukbesök.

Fotograferade.

I vemod.

Buketten påminde både om knoppande hopp och om stor sorg.

Om livets förgänglighet och om ond bråd död.

Var rädda om er och ta hand om varandra!

Nya och gamla foton av samma motiv

Årets häckklippande är i gång.

Och som vanligt ville jag dokumentera de nyklippta häckarna...

Samma foto år efter år?
Nja inte riktigt.
Motivet må på ett sätt vara detsamma men ändå inte.

Jämför till exempel bilden ovan med headern.

Bosett från att hostorna blommar på årets bild finns ytterligare en skillnad:

Den blommande kirskålen i bakgrunden på förra årets bild, som inte bara var ett resultat av dålig rensning utan lika mycket var ett medvetet val.

                                                                      Foto från 2010

Kirsens blommor är vackra och kontrasten mellan deras yviga lätthet och de klippta häckarna tillförde en extra dimension.
Men kirskålen var ett tillfälligt val och inte ämnat att bli permanent.
Så när blomningen var över rensade jag.
Ordentligt.

                                                         Foto från 2010

Vilket behövdes.

Men det blev tomt och tråkigt.
Jag försökte bota fattigdomen med att placera krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri och planterade också andra vita sommarblommor i hålen som jag skapat.

                                                                                                                       Foto från 2010
 
Men även om det ser bra ut på foto så var det inte riktigt bra.
Gauran kräver nog mer sol än de fick här.

Så jag tog upp en gammal idé jag haft.

För väldigt många år sedan såg jag i England en flockblommig perenn, som jag tänkte mig i gången.

Det var Selinum tenuifolium.

Jag fotograferade den.
Tog med fotot till de plantskolor jag besökte men ingen hade , kände till eller ville ta hem den till mig.

Att den fanns med i Piet Oudulfs bok Drömplantor hjälpte inte.

Nu har jag sett den på några bloggar under nytt namn Selinum wallichianum

OCH

jag har hittat den hos en plantskola i Sverige.

Men, som vanligt, kan jag inte tänka mig att köpa ett så stort antal plantor, som jag skulle behöva.

Så därför var det med stor tillfredsställelse, som jag hittade frön hos Chiltern Seeds (varifrån jag köpte mycket frö när det begav sig. )

Nu står ett antal plantor i min lilla plantskola och min glädje och förväntan är stor.

Jag försöker låta bli att ropa hej, för jag vet ju, att mycket kan hända innan jag har blombara plantor i rabatten.

Medan jag letade efter Selinum hittade jag dessutom en annan flockblommig växt Cenolophium denudatum hos Stovby Stauder, som jag köpt frön av och sått:

                                                                                       Foto Stovby Stauder

Men trots att jag alltså nu har småplantor av båda dessa, har jag kommit på andra tankar.
Varför inte göra som jag brukar och använda något jag redan har?
En växt, som jag vet växer snällt hos mig,
som tål skuggan,
är lagom hög,
har lång blomning
och är
full av vita stjärnor.
Vad jag tänker på?

Astrantia major förstås.

Hur och vad det blir lär ni få se.

Så här ser det i alla fall ut just nu.

Något fattas, vilket framträder än tydligare när man jämför med förra årets foton.

Fotot på Selinum tog jag i England 1995, på Great Dixter.

Och varje gång jag tänker på den trädgården, minns jag mitt första besök där och mitt möte med husets buttre herre..

Om det ska jag berätta i ett kommande inlägg.

Blue

Datorn blir tröttare och tröttare.

Vissa funktioner fungerar inte och den verkar nu också ha drabbats av en allmän senilitet.

Eller är det växtvärk?

Dessvärre är det mitt bildprogram, som krånglar mest.

Nu kan jag inte längre lägga in nya foton (trots att jag rensat bort flera tusen bilder).

Bilderna lagras förstås på datorn men blir hopplöst svåra att hitta när jag inte kan märka dem.

Det betyder i sin tur, att det blir ännu tyngre att plocka fram bilder till blogginläggen om jag inte gör det omedelbart när jag fotograferat.

Och under tiden växer bildarkivet, liksom högen med planerade inlägg.

Och i trädgården växer och frodas det.

Och trädgården växer....

Jag ser dig...

Ugglorna finns kvar.

Syns kanske inte lika lätt som när ungarna var små men hörs desto mer.

Ungarnas svissande blandas med uggelmors dovare läte.

Ofta basuneras deras närvaro högljutt av de andra fåglarnas varningsläten.

Ibland sitter de, som tidigare i den stora pilen.

Oftare ute på ön, där de inte är lika lätta att se i den täta grönskan.

Framför allt betydligt svårare att fotografera.

Men ofta sitter de på klacken, som bildats av en avsågad gren på avenboksträdet och jag ser silhuetten av dem när jag passerar.

Lite för långt borta för att fotografera i dunklet men om jag närmar mig kommer jag alldeles för nära när jag går över bron och så svävar de ljudlöst iväg.

Men ibland sitter de kvar. Vrider på huvudet och markerar, att de vet, att jag är där.

Denna kväll satt en av ungarna 'på klacken'.

Jag såg den.

Och den såg mig.

Ser ni den?